Kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4)

I en predikan sade jag bl.a.:

Det som är tydligt är att omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.
Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel. En sådan inställning har vissa kolleger än idag; huruvida det är rätt, barmhärtigt eller kärleksfullt måste var och en själv bedöma.
Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande. Hans inställning är liknande som den han visar äktenskapsbryterskan några kapitel senare (Joh 8). De som ville stena henne fick rannsaka sig själv när Jesus uppmanade den som var utan synd att kasta den första stenen. Slutresultatet var, som bekant, att ingen hade samvete att kasta någon sten. Inte heller Jesus fördömde henne, utan uppmanade henne bara att inte synda mer.

I vårt samhälle finns många som av en eller annan orsak har råkat i kläm. Det finns sådana som har drabbats av sjukdom, sådana som har problem med berusningsmedel, sådana som kämpar med sin ekonomi – men ingen av de grupperna har genom tiderna fått möta så mycket förakt som sexuella minoriteter. Det märker vi angående kvinnan vid Sykars brunn, och det vet vi när det gäller personer närmare oss i tid och rum.
Problemet är inte så mycket den s.k. sexuella avvikelsen i sig, utan omgivningens starkt negativa inställning till den. Vi använder termen "homofobi", trots att det i allmänhet inte är frågan om en skräck i egentlig mening. Och mycket av denna homofobi motiveras (åtminstone på ytan) med kristna religiösa argument. Jag tänker inte gå in på dem nu, men vill bara säga att homofoba argument hämtade från t.ex. Bibeln gör våld på Bibelns budskap och är tecken på en ytlig bokstavlig läsning av den heliga Skrift.
Men för att visa en kristen kärleksfull inställning behöver man inte nödvändigtvis hålla med mig om att homosexualitet inte är något som i sig är negativt. Den kristna kärleken är ingen åsiktsfråga, utan en attityd till medmänniskan. En kristen inställning går ut på att inte lägga sten på börda, utan tvärtom lyssna till och tala med den som andra vill fördöma. Såsom Jesus gjorde. För att kunna följa hans exempel måste vi kämpa med våra egna förutfattade meningar, åsikter och inställningar. Aposteln Johannes skriver (1Joh 4:20): Den som inte älskar din broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Också detta är kristen tro. Också detta är att ge vidare av det levande vatten som vi har fått. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.

Senast uppdaterat 16.1.11.