Synd och syndare

Tanken att man skall kunna göra skillnad på en människa som begår en orätt handling och handlingen som sådan är frestande. Den kommer fram i uttrycket "Älska syndaren, hata synden." Och det låter bra, tills vi börjar granska den i sömmarna.
På ett samhälleligt och mänskligt plan måste vi naturligtvis separera människans handlingar från hennes person, så att en brottsling endast blir dömd för det han har gjort och inte för det han är. Men om vi ser existentiellt på frågan, blir det annorlunda.
I människan finns ingen uppdelning mellan ont och gott, mellan syndighet och syndfrihet. Ont och gott genomsyrar oss helt och hållet på ett oupplösligt sätt. Endast Gud kan skilja dem åt. Vi människor kan det inte, lika lite som vi kan skilja kropp och själ från varandra och ändå förbli i livet.

Synden kan inte skiljas från syndaren, utan varje kristen är simul iustus et peccator ("samtidigt rättfärdig och syndare"). I oss själva är vi som människor syndare, men genom Kristus har vi blivit rättfärdiga inför Gud. Vilket inte gör oss mindre syndiga. Vilket i sin tur inte gör oss mindre rättfärdiga. Skulle människan genom disciplin, inlärning och intensiv träning kunna nå fullkomlig helgelse hade hon egentligen inget behov av någon frälsare. Då hade Kristus inte behövt dö.
Att vi trots detta bör försöka sträva efter att bli bättre människor är klart. Bättre kan vi alltid bli, och det drar både vi själva och vår omgivning nytta av. Vi skall bara inte inbilla oss att dessa förbättringsförsök kan ha någon inverkan på vår syndiga natur eller på våra tendenser till ondska. Bättre kan vi bli, men aldrig goda helt igenom. Här behövs ett transcendent ingripande från Gud i Kristus genom den heliga Anden.

Om vi nu tar det lite mer specifikt och behandlar ett av specialintressena i denna blogg, nämligen homosexualiteten, får vi "Älska den homosexuelle, hata homosexualiteten." Att jag inte anser att homosexualiteten är en synd har kommit fram upprepade gånger på denna blogg, men det kan vi bortse från i detta sammanhang; den som använder uttrycket är antagligen av annan åsikt. Hur som helst är vår sexuella läggning minst lika mycket en del av vår personlighet som vår syndighet, och därför finns det en viss möjlighet till jämförelse.
Homosexualiteten är inget val. Detta måste fastslås en gång för alla. Ingen väljer att bli homosexuell; tvärtom skulle mången antagligen välja bort homosexualiteten om det vore möjligt, eftersom omgivningens inställning till homosexualitet gör livet besvärligt i Finland och livsfarligt i Iran. Det mesta man kan välja är att avstå från homosexuella handlingar, och då i allmänhet genom att avstå från sexuella handlingar överhuvudtaget, alltså genom att leva i celibat. Denna inställning till homosexualiteten motsvarar inställningen till alkoholism, där alkoholisten förblir alkoholist, men kan besluta att vara absolutist. Jag personligen har varit tvungen att välja mellan "allt eller inget", så jag har en viss insikt just i detta - även om alkoholismen till skillnad från homosexualiteten är en sjukdom.

För att fortsätta denna jämförelse: Om vi "älskar alkoholisten", vad är det då vi "hatar" - alkoholismen eller alkoholen? Om vi "älskar den homosexuelle", är det då homosexualiteten eller de homosexuella handlingarna vi "hatar"?
Oftast är det homosexualiteten som sådan som man tar avstånd från genom att använda det uttryck som här diskuteras. Detta innebär att den homosexuelle sätts i en ohållbar situation, eftersom han inte kan avstå från sin homosexualitet - utom genom att gå in i en livslögn som är värre än det ursprungliga tillståndet.
Den som läser sin Bibel bokstavligt och anser att de verser som nämner homosexuellt beteende fortfarande är giltiga, kan använda uttrycket i fråga om formen uttryckligen är "Älska den homosexuelle, hata homosexuella handlingar." Då har den man "älskar" en chans att överleva "kärleken", eftersom man kan ge sig in i ett celibat, om motivationen är tillräckligt stark (som t.ex. här).

Men homosexualiteten är ju ingen synd, så ...

Uppdaterat 20.8.07.

Inklusiva kyrkor och exklusiva

Det finns ett antal inklusiva kyrkor och församlingar i världen. Med det menar jag att de inkluderar (alltså innesluter, accepterar, välkomnar...) var och en som vill och behöver komma med i deras gemenskap, oberoende av ras, kön, ålder, social status, yrke, sexuell läggning eller andra bakgrundsfaktorer.

Till min sorg kan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte räknas till dem. Den (förlåt, vi) exkluderar troende kristna på basen av boendeort och mantalsskrivning, och gör sig alltså skyldig till institutionell rasism (se närmare inlägget Baptiser des étrangers från 28.5.06). Den (förlåt, vi) vägrar acceptera icke-heterosexuella kristna som fullvärdiga medlemmar, med rätt till samma stöd och service från sin kyrka som heterosexuella. Vi är inte de värsta tänkbara exkluderarna, men vår kyrka är ändå exklusiv på en del punkter.
En annan (ö)känd exklusiv kyrka av det mest extrema slaget är Westboro Baptist Church, som tack och lov har endast några tiotal medlemmar i Topeka, Kansas, USA under ledning av pastor Fred Phelps. Adressen till kyrkans hemsida är subtil: GodHatesFags.com (alltså "Gud hatar bögar"). Den innehåller också hatpropaganda mot bl.a. den svenska kungafamiljen (på parallellsidan GodHatesSweden.com).

Bland de inklusiva kyrkorna är särskilt Metropolitan Community Churches (MCC) värda att nämnas. Det är ett samfund med rötter i pingstkyrkan som startade 1968 i Los Angeles, USA och nu är spritt över hela världen. Den närmaste församlingen ligger i Hamburg, Tyskland.
Också Christ Church of Peace i Jacksonville, Florida, USA är värd att nämnas. Detta eftersom de på sin hemsida publicerar namnen på dem som har skrivit på en adress som vill förbjuda homosexuella rätten till civil vigsel i Florida. Ett intressant initiativ - heteronormativa debattörer (ofta med homofoba attityder) gömmer sig ofta bakom anonymitet eller pseudonymer, och på detta sätt misslyckas de med det. Det är naturligtvis politik, inte religion ... men är den distinktionen verkligen värd att göras - särskilt i USA, där landets ledare uttryckligen gör politik av sin religion?!

Inklusiva kyrkor
Finland:
nätverket Gemenskapsrörelsen
Arcus Finland
Malkus, Helsingfors
Sverige:
Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella (EKHO)
Regnbågsmässan i Stockholm
Kyrkor och samfund:
The Association of Congregational Catholic Churches
The American Catholic Church in the United States
The Evangelical Catholic Church
Metropolitan Community Churches
The Orthodox-Catholic Church of America
United Church of Christ
Anglikaner / episkopaler:
nätverket Inclusive Church, Storbritannien
Lesbian and Gay Christian Movement, Storbritannien (också bibliska synpunkter - klicka "But the Bible...")
Integrity Canada
Integrity Toronto
Integrity USA
Baptister:
Association of Welcoming and Affirming Baptists
Katoliker (romerska):
DignityUSA
Dignity Canada Dignité
New Ways Ministry
Rainbow Sash
Rainbow Sash Movement
Kväkare:
Friends for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer Concerns
Lutheraner:
Reconciling Ministries Network
Presbyterianer:
More Light Presbyterians
Enskilda församlingar:
Cathedral of Hope, Dallas, Texas, USA
Christ Church of Peace, Jacksonville, Florida, USA
Gentle Spirit Christian Church, Atlanta, Georgia, USA

Bibelbruket i Åke Greens predikan 20.7.03

I sin predikan i Borgholms pingstkyrka på Öland den 20 juli 2003 tog pastor Åke Green upp homosexualiteten. Efter en del svårigheter lyckades han komma över nyhetströskeln och bli åtalad för hets mot folkgrupp. Han fälldes i tingsrätten men friades av hovrätten.

Innehållsmässigt har bl.a. bloggarna Walentine och Antigayretorik kommenterat Greens predikan, så det behöver jag inte göra här. I stället skall jag granska Greens bibelhänvisningar och det sätt på vilket han använder dem. Jag tar inte upp dem i den ordning de kommer i Greens predikan, utan i biblisk ordning. Denna predikan är alltså inte intressant som sådan, utan som exempel på hur man kan använda Bibeln för att få den att säga sådant som den inte säger.
Greens predikan är stilistiskt och språkligt undermålig. Det är tydligt att han har skrivit ut den på basen av en bandinspelning, eftersom de upprepningar och talspråksformuleringar som predikan vimlar av knappast skulle ha förekommit (lika mycket) i en skriven text. Detta skall jag ändå bortse från. Predikan som litteratur är ointressant i detta sammanhang.

Green inleder med en programförklaring angående sitt bibelbruk: ”Jag har inte sökt stöd i Guds ord för mina tankar, utan Guds ord har gett mig de tankar som jag skall redovisa då här i dag.” Detta är en naivt självförhävdande inställning, som helt bortser från den förförståelse som också Green bär på.
Ett gott exempel är hans heteronormativa användning av skapelseberättelserna, ”för det är viktigt att vi har Guds ord att stå på.” Stå på är en sak, trampa på en helt annan. Han har rätt i att det är förökandet som betonas i 1Mos 1:27f. En annan sak är att budet om att uppfylla jorden nu är uppfyllt och därför ogiltigt. Vidare säger han om 1Mos 2:24, som han kallar ”instiftelseorden till äktenskapet”: ”Här talas bara om man och hustru. Det står inte på något sätt, eller man kan aldrig få det eller tyda det till att man kan då och ha vilken partner som helst. Utan här säger Herren klart och tydligt. Den drift då som Gud har lagt ner i människan för att uppliva den djupaste formen utav gemenskap också för att bevara äktenskapet i en sann trohet, det har djävulen använt som sitt starkaste vapen mot Gud, och mot äktenskapet.” Green utgår från en norm av heterosexualitet och läser sedan in den i bibeltexten, vilket gör att allt annat än heterosexualitet enligt honom hotar skapelseordningen. Det enda det de facto hotar är hans egen bibeltolkning - men redan det är förstås upprörande för honom.

Green uppehåller sig länge vid Sodomsberättelsen (1Mos 18-19 samt Jes 3:9, Matt 10:5-15, Luk 17:28). Hans utgångspunkt är att Sodoms ”mycket svåra” synd var homosexualitet. Men detta är långt ifrån självklart. Se mina kommentarer här.
Han säger: ”Som människor levde i Lots tid så ska man leva innan Jesus kommer igen. Det är en sak som vi inte kan motsäga på något sätt.” Kanske det. Vi lever i själviskhet och exploatering och förtryck av de svaga, och om Green skulle syfta på detta kunde man inte motsäga honom. Då han syftar på homosexualiteten är situationen däremot en annan.
Greens homofobi kommer förresten fram i följande formulering: ”Det är mycket svårt det här, när människor alltså ger sig hän på det sättet. Öppet och ogenerat så upplever vi att män kysser varandra och kvinnor kysser varandra, inför tevekameror, det kan man göra. De gör det också när det gäller inför filmkameror, men inte bara det man gör det öppet på våra gator och på offentliga platser så gör man så i dag i vårt land.”

När Green tolkar renhetslagarna (t.ex. 3Mos 18:22-30) visar det sig att han överför regler som gäller israeliterna på svenskarna. Israels folk var Guds utvalda folk och skulle se till att de var annorlunda än de avgudadyrkande grannfolken - detta är utgångspunkten i 3Mos. Denna utgångspunkt går dock inte att överföra på något annat folk, trots ivriga nationalistiska försök i de mest skilda kretsar, regioner och tider. Green kommer med en dystopisk profetia: ”När Israels barn skulle inta landet, om de började med sådana förbindelser, som var emot Guds ord, då säger han; 'då skall landet en gång till utspy sina inbyggare'. Jag tror det kan ske i Sverige. … Vårt land står inför en katastrof. Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få Mosulregn [borde väl vara monsunregn?] som fördränker tusentals människor i vårt land?”

Så citerar Green Jesus, och förvrider citaten. Han försöker få Matt 15:18 att säga att homosexualitet en medfödd drift i människans personlighet och Matt 18:6 att bli ett förbud mot att låta samkönade par uppfostra barn. Detta är mycket egendomliga tolkningar, som endast kan förklaras genom Greens heteronormativa förförståelse. Tvärtemot sin programförklaring (se ovan) söker han stöd i Bibeln för sina tankar.

Förståeligt nog uppehåller sig Green länge vid Rom 1-2. Paulus fördömer där det homosexuella beteende som var vanligt i den omgivande kulturen därför att han med sin judiska bakgrund ser det som en form av avgudadyrkan. Delvis tolkar Green Paulus rätt i detta - och varför inte, eftersom båda var homofober - men Green kommer också med lösryckta påståenden. Exempelvis säger Paulus i 1:26: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra.” Green tolkar detta som en indikation på att homosexualiteten inte är medfödd utan ett fritt val. Men det är nog inte den frågan som Paulus ägnar sig åt här. Samma absurda slutsats drar Green av att Paulus i 1Kor 6:18 skriver ”Håll er borta från otukten.” Att rycka loss ett ord i dessa verser och tolka Pauli uttalande så bokstavligt som Green gör saknar naturligtvis all grund.

Om Green själv kan biblisk grekiska, eller om han bygger på någon annans kunskaper, vet jag inte. Han citerar ändå vad han påstår vara en bokstavlig översättning av 1Kor 6:9: ”Nu skall jag läsa grundtexten, den säger så här: 'Eller inte vet ni att orättfärdiga, rike Guds inte skall ärva. Inte bedra er, varken otuktiga människor eller avgudadyrkare, eller äktenskapsbrytare eller vällustmänniskor eller gosseskändare, Guds rike inte skall ärva.'” Sedan drar han stora växlar på ordet ”gosseskändare” som han tolkar som ”pedofil”, vilket han (med rätta) förfasar sig över.
Men hans översättning är felaktig. En ordagrann översättning av denna vers vore: ”Eller inte vet ni att orättfärdiga Guds rike (sic!) inte skall ärva. Inte ni skall gå vilse [bildligt: bedra er], och inte otuktiga och inte avgudadyrkare och inte äktenskapsbrytare [möjligen bildligt: en som har avfallit från den rätta tron] och inte mjuka och inte man-liggare” - och listan fortsätter i nästa vers, som avslutas med ”rike Guds (sic!) inte skall ärva.”
Att översätta grekiskans ”arsenokoites” - ”arsen” är ”man”, ”koite” (”soffa”) är bildligt ”samlag” - med ”homosexuella” är ännu möjligt, om än helt inte självklart. Att översätta det med ”gosseskändare” eller ”pedofiler” är att gå för långt, eftersom det uttryckligen handlar om ”arsen”, inte t.ex. ”pais”, som vore ”pojke”.

Green tolkar verser som handlar om otukt till att handla om homosexualitet. ”Paulus säger i Filipperbrevet 3 och 19 att 'de skryter med sina sexuella bedrifter'. 'De skryter med sina sexuella bedrifter', och är det inte det som vi upplever precis i dag att människor gör?” ”Och Paulus säger i Titus [3:3] att vi levde som slavar under alla möjliga impulser men vi mötte vår Guds och Frälsares barmhärtighet. Då frälste Han oss. Tack och lov. Ifrån otuktssynderna ifrån homosexualiteten. Det frälste Han oss ifrån.” Om 1Kor 7:2-5 säger han: ”Ett gott äktenskapligt samliv förhindrar otuktssynder,” och Hebr 13:4 tolkas enligt samma mall. Ef 5:3, 5 säger enligt Green att man inte kan vara en kristen homosexuell. ”'Låt ingen bedra er', tror du att du kan vara en kristen och vara en homosexuell, då bedrar du dig själv. Du bedrar dig, du lurar dig. Sen om andra säger att det inte är så farligt, utan att Gud är kärleksfull och allt det här. Han är kärleksfull men han är helig och han har sagt att han hatar det här. Och då kan man alltså inte vara en kristen.” Men det handlar som sagt här om otukt, inte homosexualitet.

Angående Upp 9:20 säger Green: ”Straffdomarna kan inte övertyga människor att överge sina otuktssynder. Är inte det här en besättelse av onda andemakter? Det är så djupt rotat i människan att när straffdomarna kommer och går över vår värld så kommer inte de otuktiga att ändra sig utan man kommer att fortsätta att leva som en otuktig människa. Det måste ju vara onda andemakter som man då är gripen av.” Och när han kommenterar Upp 22:14f påstår han igen: ”Man kan vara en kristen bekännande homosexuell, leva så, men man kommer inte in i himlen på det. Det vill jag understryka att så här lär Guds ord. Kan man vara en kristen homosexuell man eller kvinna? Nej det kan man inte. Då bedrar man sig själv säger Guds ord. Och då får dessa stå där med skammen en dag.”

Homosexuella är alltså besatta av onda andemakter och kan inte vara kristna, eller de kan vara det men är ändå uteslutna från himmelriket (vilket är en intressant tolkning). Trots detta kan man ”bli befriad”: ”Jesu syn på homosexualitet är att göra bättring. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita därför stå de inför Guds tron. Det finns ett reningsmedel. Ingen behöver kämpa med otukten. Ingen behöver säga, jag har en sån kamp på det här området. Alla kan bli lösta och befriade. Man kan få det om man vill ha det.” ”Bibelns svar på frågan: Är homosexualitet en medfödd drift? Det är det inte. Bibelns svar på frågan: Är det onda makters spel med människor? Ja det är det och det ska vi förstå att det är på det sättet.”

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Greens bibeltolkning är starkt färgad av hans heteronormativa förförståelse. Han rent av förnekar de homosexuellas rätt och möjlighet att tro på Gud, eftersom deras homosexualitet gör att de inte kan tro på samma sätt som Green gör det. Greens tro är alltså normen. Det upplever jag vara förmätet.
Green avslutar sin predikan med att betona Guds nåd och möjligheten till omvändelse. Det klingar dock falskt, eftersom han upprepade gånger i sin predikan har förnekat de homosexuellas möjlighet att tro.

Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007

Ledningen för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland för en diskussion om lagen om registrerat partnerskap och vilka följder partnerskapslagen har inom kyrkan. Biskoparna, representanter för stiften och för kyrkostyrelsens olika enheter och sakkunniga samlas till seminarier den 15-17 januari och den 28-29 november 2007.
På seminariet i januari behandlas homosexuella parrelationer utgående från synpunkter som grundar sig på bibeltolkningen, den kristna etiken och de diskussioner som förts i andra kyrkor. I november närmar seminariedeltagarna sig frågan utgående från läkarvetenskapen, människosynen, själavården och lagstiftningen.
Seminariet är den lutherska kyrkans första breda diskussion om homosexualitet.
Båda seminarierna arrangeras av en arbetsgrupp som tillsatts av biskopsmötet. Arbetsgruppen har i uppgift att bereda biskopsmötets ställningstagande till vilka följder registrering av partnerskap har för kyrkan. Frågan har sin bakgrund i det uppdrag som kyrkomötet hösten 2003 gav biskopsmötet. Kyrkomötet beslöt då att be biskopsmötet utreda de teologiska och juridiska aspekterna på frågan om registrerat partnerskap. Arbetsgruppen ska avge sin beredning till biskopsmötet i slutet av år 2008.
Sammandrag av inläggen publiceras på seminariernas hemsida, och jag har sammanfattat dem här på bloggen enligt följande.

15.1.07 - exegetik
Docent Kari Kuula (Kuopio): Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Kommentatorer professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors). Min sammanfattning: Exegetik del 1.
Stiftsdekan Kai Peltonen (Esbo): Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade. Min sammanfattning: Exegetik del 2.

16.1.07 - etik
Professor Antti Raunio (Helsingfors): Rekisteröity parisuhde luterilaisen etiikan teologisten perusteiden näkökulmasta (Det registrerade partnerskapet ur den lutherska etikens teologiska grundvalars synvinkel). Kommentatorer professor Jaana Hallamaa (Helsingfors) och kyrkoherde Jouko Heikkinen (Halsua, Uleåborgs stift). Min sammanfattning: Etik del 1.
TD Olli-Pekka Vainio (Helsingfors): en inledning om det etiska evaluerandet av homosexualiteten, kommenterad av TD Vesa Hirvonen (Helsingfors) och professor Paavo Kettunen (Joensuu).

17.1.07 - ekumenik
Pastor Antti Saarelma, Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten). Min sammanfattning: Ekumenik del 1.
Biskop Juha Pihkala (Tammerfors): Kyse on kristillisestä ihmiskäsityksestä. Alustus keskustelun ekumeenisesta ja pastoraalisesta merkityksestä (Det handlar om den kristna människouppfattningen. En inledning om diskussionens ekumeniska och pastorala betydelse). Kommentarer av fader Heikki Huttunen (Ekumeniska rådet i Finland) och Matti Repo (Kyrkans utrikesavdelning).
Docent Mikael Lindfelt (Åbo): Könsneutralt äktenskap - en teologisk, kyrklig och kontextuell utmaning.

28.11.07 - psykologi, psykiatri, människosyn
Docent Kalervo Nissilä (Uleåborg): Homoseksuaalisuus ihmiskuvassa. Pastoraalipsykologinen näkökulma (Homosexualiteten i människobilden. En pastoralpsykologisk synvinkel). Kommentarer av TD Pauliina Kainulainen (Kontiolax) och docent Sammeli Juntunen (Villmanstrand).
Överläkare Mikko Naarala (Uleåborg): Homoseksuaalisuus ihmiskuvassa. Psykiatrian näkökulma (Homosexualiteten i människobilden. Psykiatrins synvinkel). Kommentatorer MD Hannu Säävälä (Uleåborg) och specialläkare Elina Koivisto (Tammerfors).
Kring tematiken "homosexualiteten och den kristnes livsval" talade familjerådgivare, pastor Hanna-Liisa Konttinen, Arcus-gruppens representant Arja Penttinen och Aslan rf:s representanter Harri Jukkala och Jukka Salo. Min sammanfattning: Människosyn.

29.11.07 - juridik
Professor Veli-Pekka Viljanen (Åbo): Rekisteröity parisuhde ja kirkko työnantajana (Det registrerade partnerskapet och kyrkan som arbetsgivare). Kyrkoråd Risto Voipio (kyrkostyrelsen) och jur.lic. Veijo Hämäläinen (Tammerfors) kommenterade.
Prost, jur.kand. Kari Ventä (Helsingfors): Rekisteröidyn parisuhteen siunaamisen juridiikka (Juridiken för välsignelse av registrerat partnerskap). VHH Matti Mäkinen (Åbo) och förvaltningsråd Irma Telivuo (HFD) kom med kommentarer.

Januariseminariets inledningar och kommentarer har dessutom utkommit som en bok, Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa (Homosexualiteten i Bibeln och i kyrkans undervisning), på Kyrkans forskningscentral, där den kan beställas för priset 20 €.

Seminarieinledningar - exegetik del 1

På måndag 15.1.07 höll docent Kari Kuula (Kuopio) inledningen Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Detta kommenterades av professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors).

Kuula sade bl.a:

Vi måste fråga vad den heliga Skrift lär om homosexualiteten, och passagerna måste granskas exegetiskt, alltså utgående från en historisk undersökning av texterna, och hermeneutiskt, vilket innebär att fundera över vilket texternas budskap är till oss idag. De hermeneutiska tillämpningarna kan bara stiga ur sådana exegetiska synsätt, som är så oomtvistade som möjligt. En teologisk tillämpning kan inte byggas på osäkra antaganden. […]
Då Bibeln hänvisar till homosexuellt beteende, avvisas fenomenet strikt och villkorslöst. Mången modern människas uppfattning om homosexualiteten har dock förändrats i en tolerantare riktning. Ur Bibelns hänvisningar stiger fyra hermeneutiska problem, som vi måste ta i betraktande då vi frågar var den heliga Skrift lär dagens kristna om homosexualiteten.
1) Motsvarighetsproblemet: Motsvarar Bibelns tal om homosexuellt beteende det som vi idag menar med homosexualitet?
2) Tillräcklighetsproblemet: Är Bibelns behandling av synpunkter i anknytning till homosexualiteten tillräckligt omfattande för att dagens kristna skulle kunna forma en åsikt om saken?
3) Enhetsproblemet: Är de bibelställen som avvisar homoerotik i en så organisk enhet med den övriga antropologin i den heliga Skrift, att den bibliska människosynen inte lämnar något som helst teologiskt tillåtet utrymme för homosexualitet?
4) Kultur- och humanitetsproblemet: Vi anser att vissa av Bibelns utsagor är synsätt som är bundna till den tidens kultur, och som inte har samma Guds ords tyngd för nutidens människors liv som vissa andra bibliska läror. Det är svårt att skilja kulturbundna åsikter från Bibelns tidlösa sanningar. Vissa anser att de ställen som hänvisar till homosexualitet hör till den senare gruppen, andra uttolkare är av annan åsikt.

Laato går i sin kommentar medvetet emot vad Nissinen har skrivit i sina böcker (Nissinen är den finländska exeget som mest har sysslat med frågan om homosexualitet och homoerotik i Bibeln). Angående Kuulas fyra punkter säger han:
1) Bibeln går inte emot homosexuell läggning eller samkönad vänskap och kärlek, utan endast homosexuella handlingar.
2) Homosexualiteten var känd och godkänd i det grekisk-romersk samhället. Paulus förkastar alltså inte sådant som han inte känner till.
3) I kristenheten (ekumeniskt) läser man Paulus så att synd (t.ex. homosexualitet) inte endast är något ont, utan något som är mot livets egna lagar.
4) Det finns inget bud om att bibehålla slaveriet. Kvinnan är underkastad mannen i GT, men Paulus ger henne rätt till frälsning (Gal 3:28). Homosexualitet fördöms dock genomgående.

Nissinen konstaterar i sin kommentar att en ansvarsfull hermeneutik kräver att man är medveten om skillnaden mellan dåtidens värld och nutidens, samt att de som sysslar med hermeneutik är medvetna om sina tolkningsprinciper och motivationer.
Vad gäller förståelsen av sexuella olikheter skiljer sig Bibelns patriarkaliska samhälle fullständigt från dagens individualistiska. Då såg man människan ur samhällets synvinkel, medan det nu är tvärtom. Den nuvarande tolkningen av samkönade förhållanden grundar sig på begreppet homosexualitet, som togs i bruk på 1890-talet och som är okänt i Bibeln. Den nuvarande situationen har inget jämförelseobjekt i världshistorien, och Bibeln säger inget om den.
Inget av de s.k. ”homoställena” i Bibeln har någonting att göra med den samhälleliga situation och de förhållanden människor emellan, som partnerskapslagen berör. Därför är den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet de principer som vi bör följa i detta sammanhang. Likaså stöds detta av Jesus-orden ”Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten” och ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”.

Seminarieinledningar - exegetik del 2

Seminariedagen 15.1.07 fortsatte med stiftsdekan Kai Peltonen (Esbo). Hans inledning hade rubriken Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade.

Peltonen sade bl.a.:

Om vi går in för att välsigna registrerade partnerskap och viga öppet homosexuella präster - Problem:
- Bibeln, Mose, Jesus och Paulus vore av annan åsikt.
- Bibeln menar inte vad den säger.
- Många aktiva påverkare inom kyrkan protesterade.
- Många präster och kantorer protesterade.
- Kyrkan finge problem i sina ekumeniska kontakter.
- Mången annan biblisk moralnorm finge omtolkas.
Understöd och förståelse:
- Den s.k. allmänna opinionen understödde, bl.a. unga vuxna.
- Kyrkan visade att den tar all vetenskaplig kunskap på allvar.
- Kyrkans samhälleliga och offentligträttsliga ställning bleve klarare.
- Den nya linjen ansåges vara konsekvent, t.ex. i förhållande till den förändrade inställningen till skilsmässa.
- Det visade att kyrkan ser varje människa som Guds avbild.

Bibeln är emot homosexualitet, liksom kyrkan traditionellt har varit (bl.a. biskoparnas uttalanden 1966 och 1984).
Frågan blir vad begreppet "biblisk" innebär. Tolkningen av bibeltexterna sker alltid i en viss historisk situation med vissa "glasögon".
Om "biblisk" innebär att allt skall vara enligt Bibelns uttryckliga föreskrifter, får kristna t.ex. inte äta blod - blodplättar hör inte till en kristen meny. Ingen kristen är helt biblisk i denna mening. Hos oss har "biblisk" fått en vidare betydelse av att Bibeln har en "anda", en "röd tråd" eller ett "centrum" kring vilket allt annat är uppbyggt. Problemet är att ingen av dessa "röda trådar" är entydiga. All "bibliskhet" är därför tros- och tolkningsbunden och förändras från generation till generation.
Man har betonat att varken Paulus eller GT:s författare visste något om homosexualitet i den form vi känner till den idag. Vi måste dock akta oss för alltför långt gående slutsatser, för vi kan inte veta vad t.ex. Paulus hade sagt om han hade vetat något som han inte visste. Därför är det säkrast att hålla oss till det som vi med säkerhet vet, nämligen att då homosexualitet omnämns i Bibeln, sker det i fördömande ton.
Hur gå vidare från detta?

Kristendomen, liksom alla religioner, erbjuder en världsåskådning som grundar sig på vissa postulat eller axiom - Guds existens, Guds handlande i skapelsen och i Jesus Kristus osv. När man utövar teologiskt tänkande skall man akta sig för att sätta teologisk "sanning" på postulatens plats. Teologier och teologer kan vara - och är ofta - i luven på varann, men kristendomen som religion, som tro på Gud och på Kristus, klarar sig ändå utmärkt. Det yttersta kristliga postulatet om Gud och Kristus står och faller inte med våra tankar om den mänskliga sexualiteten. Därför kan vi fundera på om Paulus och de andra bibelförfattarna hade andra än rent religiösa orsaker till att vara negativa till homosexualiteten.

Ett primitivt samhälle känner sig otryggt och hotat då den fortplantningspotential, som den är så beroende av, hotas av homosexuellt beteende. Och tvärtom - ju större, starkare och högre utvecklat ett samhälle är, desto lättare är det att s.a.s. tolerera ett fenomen som är skadligt för ett grundbehov. Homosexualiteten är inte längre något reellt hot mot (det västerländska) samhället.
Därmed behöver vi inte längre religiösa eller andra sekundärrationaliseringar för att legitimera vår inställning till homosexualiteten, utan bör använda vårt förnuft, vår empiriska kunskap och vår kärlek till nästan. Vi kan och får ansluta oss till de bibliska människornas gudstro, men vi behöver inte binda oss till den teologiska rationalisering som de använde för att utgående från sin egen världsbild lösa denna och andra etiska frågor. Så kan vi handla, inte för att vi inte skulle ta den kristna tron på allvar, utan just för att vi gör det. Tron var inte blind på Bibelns tid; den behöver inte vara det idag heller.

Efter det förut sagda kunde man fråga sig om sexualetiken (inkl. homosexualiteten) överhuvudtaget är en religiös och därmed teologisk fråga. Det finns ändå faktorer som talar för att teologin skall ha något att säga också om detta. På basen av vår lutherska bibelteologi kan man hävda att homoförbuden hör hemma i den föränderliga etiska sfären snarare än i den oföränderliga kyrkliga lärans sfär.
Ändå måste vi medge just när det gäller homosexualiteten att vi inte med teologins hjälp längre kan behärska hela världen, eftersom vi numera helt enkelt vet så mycket mer - ur teologins synvinkel kanske rent av för mycket.
Det förnuftsmässigt hållbara alternativet är att ta de olika kulturella och sociala funktioner samt deras varianter och förändringar som förekommit genom historien på allvar när det gäller homosexualiteten och förkastandet av den. Därmed kan vi granska homosexualiteten som ett fenomen som alltid och överallt har funnits bland människosläktet, som är skadligt för dess fortlevnad och expansion, men som är harmlöst för det moderna samhället. Mindre rationellt är att försöka "teologisera bort" fenomenet och därmed försöka få en rund kloss i ett fyrkantigt hål.
Om kyrkan erkänner att Bibeln och kyrkans traditionella synsätt är tids- och kulturbundet, kan hon förhoppningsvis få koncentrera sig på sin huvuduppgift. Om detta inte går, bör hon rakryggat stå bakom det skrivna ordet och med hänvisning till Bibeln förklara att homosexualiteten är emot Guds vilja. Redan Uppenbarelseboken (3:15-16) rekommenderar att man antingen skall vara varm eller kall, men inte avskyvärt ljum.

I sin kommentar till detta konstaterar Särkiö att Peltonen har sagt rakt ut sådant som man annars ofta hymlar med. Han påminner också om att homosexualiteten är en marginell fråga för kyrkan, om än inte för de av dess medlemmar som personligen är berörda. Peltonen jämför frågan om homosexualitet med den om kvinnliga präster, men Särkiö tycker att en annan jämförelse som han också gör är bättre, nämligen frågan om skilsmässa och vigning av frånskilda. I den frågan har vi blivit mycket mindre strikta, menar Särkiö. Hon frågar sig om det inte är så att den frågan berör så många finländska kristna, också konservativa och strikt tänkande, att det verkliga livet inte s.a.s. håller för att man skulle genomföra Bibelns strängaste ställningstaganden. Detta gäller också kyrkans anställda - fastän vi anser att trogna heterosexuella äktenskap är grundmodellen, finns det så många som av olika orsaker lever i andra modeller, att vi måste märka att det viktigaste hos en kyrkligt anställd inte är sexuallivet.

Kalliala lyfter fram en tanke av professor Jouko Martikainen, som menar att ekumenik är möjlig mellan dem som har en "meditativ bindning till bibeltexterna". Detta betyder enligt Kalliala att en kristen bibliskhet grundar sig på ett läsesätt, som kunde beskrivas som meditativt, bedjande eller skådande. Det läsaren mediterar är han redo att förbinda sig vid och leva enligt. Om vi diskuterar med tanken att vi alla har en "meditativ bindning till bibeltexterna", har vi möjlighet till en diskussion som ökar vår inbördes respekt och förståelse, i stället för att förstöra det lilla som är kvar.

Seminarieinledningar - etik del 1

På seminariets andra dag, 16.1.07, diskuterades frågan om kyrkan och homosexualiteten ur ett etiskt perspektiv. Ibland sätter man likhetstecken mellan etik och moral, men det är orätt. Etik är den vetenskapsgren (inom filosofi och teologi) som granskar moralen. Här granskas frågan alltså ur en etisk, inte en moralisk synvinkel. Detta vill jag nämna för undvikande av missförstånd.

Professor Antti Raunio (Helsingfors) höll en inledning med rubriken Rekisteröity parisuhde luterilaisen etiikan teologisten perusteiden näkökulmasta ("Det registrerade partnerskapet ur den lutherska etikens teologiska grundvalars synvinkel" - det låter tyvärr inte särskilt mycket bättre på finska). Hans inledning kommenterades av professor Jaana Hallamaa (Helsingfors) och kyrkoherde Jouko Heikkinen (Halsua, Uleåborgs stift). Så följde TD Olli-Pekka Vainio (Helsingfors) med en inledning om det etiska evaluerandet av homosexualiteten. Den kommenterades av TD Vesa Hirvonen (Helsingfors) och professor Paavo Kettunen (Joensuu).

Raunio förde fram ett par begreppspar som man inte får blanda ihop. Det ena är skillnaden mellan tro och kärlek, där man ständigt diskuterar hur gränsdragningen mellan dem skall ske. Det andra är skillnaden mellan privat och offentligt. På det offentliga planet för kyrkan fram allmänna principer om vad tro och kärlek innebär, medan den på det privata planet på ett själavårdande sätt förverkligar tron och kärleken.
Grundvalen för den teologiska etiken är människosynen. Människan är skapad av Gud och ämnad att tjäna Gud och sin nästa samt att leva ett evigt liv. På basen av detta kan man utvärdera också äktenskapet och det registrerade partnerskapet. Äktenskapets ursprung ligger i Guds skapelseverk, då Gud instiftade förbundet mellan man och kvinna och gav det till uppgift att föröka människosläktet och att uppfostra barnen. Ett samkönat parförhållande har ingen motsvarande gudomlig instiftelse och kan inte jämföras med ett äktenskap. Den teologiska uppfattningen om äktenskapet har inget att göra med diskriminering eller dålig behandling av homosexuella.
I ljuset av skillnaden mellan tro och kärlek kan vi i partnerskapsfrågan ta hänsyn till kunskap som inte fanns då Bibeln uppkom. Forskningsresultaten angående homosexualiteten är dock rätt omstridda. Oberoende av vad man anser om homosexualitetens orsaker, kan vi ändå säga något om det registrerade partnerskapets natur.
Enligt luthersk uppfattning bekämpar Gud det onda i världen både genom det andliga och det världsliga regementet. Registrerade partnerskap kan anses vara en rättvisefrämjande lösning som har uppkommit inom det världsliga regementet, eftersom en homosexuell livsstil tycks vara den enda möjligheten för vissa människor. I denna betydelse kan kyrkan enligt Raunio godkänna det registrerade partnerskapet på basen av tvåregementsläran. Vad gäller välsignandet av partnerskap har tillräckliga utredningar av förrättningens innehåll ännu inte gjorts. Dess främsta kriterium bör dock vara dess teologiska innehåll.

Hallamaa kommenterade att det är pinsamt att följa med den kyrkliga diskussionen om partnerskapslagen. Den kristliga etiken har fått likhetstecken med sexualmoralen. Könsfixationen inom den kristliga etiken är förkastlig och i ett starkt motsatsförhållande med den kristna tron. Den kristliga etiken verkar inte vara en del av budskapet om hopp och glädje, utan tycks vara en trångsynt fönstertittarmoral. Dock är moralens mening inte regler utan ett gott liv.
Vi tror att Gud har skapat varje människa. Genom att bli kött har Gud överbryggat alla mänskliga, köttsliga åtskillnader. Som kyrka är vi en enda Kristi kropp, och kroppen klarar sig inte utan sina många, olika lemmar. Vem sköter sin kropp genom att skära sönder den?

Heikkinen säger sig hålla med huvuddragen av Raunios framställning, men kommer med några detaljpreciseringar.
I sin avslutning säger han att det första budet bör vara grundläggande när man granskar äktenskapet och förhållandet mellan man och kvinna. Sanningsenlighetens (totuudellisuus) krav bör inom kyrkan gå före den moderna exegetikens modenycker. Den heliga Birgitta sade: "Herre, visa mig din väg och gör mig villig att gå den." Om vi lever ut katekesen, får vi en andlig frihet, där vi granskar världen med Guds ögon och som hans gåva.

Seminarieinledningar - ekumenik del 1

Den första delen av seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007) hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år.

På onsdag 17.1.07 behandlades seminariets tema ur ett ekumeniskt perspektiv. Pastor Antti Saarelma, sekreterare för partnerskapslagsarbetsgruppen (vilket ord!) höll en omfattande inledning med rubriken Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten) i vilket han särskilt granskade den katolska kyrkan och de anglikanska och lutherska kyrkorna.

I dokumentet "Careful Selection" från år 1961 skriver Vatikanen att sådana som har onda tendenser (evil tendencies) till homosexualitet eller pederasti bör uteslutas från att bli präster eller munkar.
Dokumentet Persona humana VIII (1975) uppdelar homosexualiteten i sådan som kan och sådan som inte kan botas. Individen skall stödas och behandlas med pastoral förståelse, men objektivt sett är homosexuella relationer och handlingar tecken på skada (intrinsically disordered) och bör fördömas.
Homosexualitatis problema (1986) varnar för en alltför välvillig inställning till den homosexuella läggningen, som måste ses som en objektiv funktionsstörning (objective disorder).
Den katolska kyrkans katekes från 1994 (2357-2359, 2396) fördömer handlingarna och ser läggningen som en funktionsstörning, men menar att kyskhet, vänskap, bön och sakramenten kan ge en inre frihet och kristen perfektion. År 2005 uteslöts åter aktiva homosexuella från att bli prästvigda.
Kardinal Basil Hume OSB i England skrev 1997 att en människa inte kan definieras enbart utgående från sin sexuella läggning, utan är en Guds skapelse och av nåd hans barn och arvinge av det eviga livet. Homosexuella handlingar är intrinsically disordered, men den störda läggningen är inte syndig, och hela personen skall inte ses som störd. Hume talar varmt för vänskapen som en form av asexuell kärlek.
Det brittiska katolska dokumentet Cherishing Life (2004) är på samma linjer vad gäller läggning och handlingar, men fördömer skarpt alla former av diskrimination och våld mot homosexuella.

Senaste Lambeth-konferens (1998) inom den anglikanska gemenskapen efterlyste djup och objektiv forskning i homosexualitet. Konferensen deklarerade att alla döpta, troende och trogna människor oberoende av sexuell läggning är fullvärdiga medlemmar av Kristi kropp, men eftersom homosexuella handlingar ansågs vara oförenliga med den heliga Skrift, kunde man inte godkänna att samkönade förhållanden legitimeras eller välsignas eller att sådana som lever i dem blir prästvigda.
Saarelma refererar fallen Gene Robinson och Jeffrey John. Den senare valdes till Suffragan Bishop (hjälpbiskop), men efter påtryckningar från kyrkans konservativa flygel på ärkebiskop Rowan Williams, avsade sig John ämbetet.
Krisen inom den anglikanska gemenskapen fortsätter dock.

Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS) i USA deklarerar (senast 2001) att homofilt (sic!) beteende är intrinsically sinful.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) tillsatte 2001 en "Task Force for Studies on Sexuality" som hittills har kommit med tre rapporter av bakgrundskaraktär och en med rekommendationer, men som fortsätter sitt arbete med ett brett spektrum.
Motsvarande arbete i den kanadensiska kyrkan ELCIC ledde 2005 till att kyrkomötet i en rätt jämn omröstning förkastade välsignandet av partnerskap och bibehöll den "traditionella" inställningen till homopräster.

Den danska partnerskapslagen 1993 gav upphov till ett initiativ om kyrklig välsignelse, som efter arbete i biskopsmötet och i olika arbetsgrupper ledde till att biskoparna år 2005 med rösterna 6-4 förklarade sig vara för ett gemensamt formulär för välsignelse.

Det norska kyrkomötet intog en strikt hållning 1995, men beordrade en vidare diskussion. År 2006 utkom Norske kirkens lærenemnd med utlåtandet Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken, som ligger till grund för ytterligare behandling i kyrkomötet.

I Sverige stiftade riksdagen 1995 en lag om registrering av partnerskap, och kyrkomötet beslöt om välsignelse av partnerskapen tio år senare. Nu är dock redan en könsneutral äktenskapslag under beredning.

Seminarieinledningar - människosyn

I kyrkans seminarier om registrerade partnerskap behandlades människosynen på eftermiddagen 28.11.07. Kring tematiken "homosexualiteten och den kristnes livsval" talade familjerådgivare, pastor Hanna-Liisa Konttinen, Arcus-gruppens representant, pastor Arja Penttinen, och Aslan rf:s representanter Harri Jukkala och Jukka Salo.

Konttinen refererade fyra fall där homo- eller bisexualiteten på sätt eller annat spelade in i familjers liv: Ett troende äkta par som är i kris delvis för att den ena partnern är homosexuell; den ogifta kyrkligt anställda homosexuella som blir utbränd av behovet av hemlighållande; det kyrkligt anställda äkta paret vars vuxna barn är homosexuellt; och de bisexuellas äktenskapliga svårigheter. Som slutkläm konstaterade hon att familjerådgivare skulle behöva mycket mer utbildning om homosexualitet samt att hon hoppas att kyrkan inte skall fastna i den här frågan på samma sätt som i kvinnoprästfrågan. "När förändringens vindar blåser, bygger en del vindskydd, medan andra bygger väderkvarnar."

Penttinen menade att en allmänt accepterad beskrivning av sexuell läggning är den s.k. Gauss kurva. De verkliga minoriteterna är i de yttre ändorna - de homosexuella i den ena och de heterosexuella i den andra - och den stora majoriteten i mitten är de som är bisexuella på olika sätt. Ändå hänvisar man ofta till "sexuella minoriteter" i diskussionen, vilket ger intrycket av att de heterosexuella har tagit den bisexuella centern med i sitt läger. Till Arcus-nätverket hör registrerade par från alla grupper av kyrkligt anställda, och för det mesta har de blivit väl emottagna i sina arbetsgemenskaper. Detta är inget övergående fenomen, utan vi rör oss kring grundfrågorna om vad det betyder att vara en del av skapelsen. Penttinen litar på att församlingarna klarar av en saklig diskussion och att diskussionen skall få bli öppen. Arcus hoppas att detta fenomen inte skall leda till en personlig katastrof om den berörda personen är eller vill vara i kyrkans tjänst.

Sammanfattningen av Aslan-herrarnas inlägg är endast en uppräkning av mellanrubriker, så innehållet är besvärligt att få reda på i detalj. Det verkar dock som om de skulle ha refererat Aslans ideologi utan några större nyheter. Därför kan säkert ett besök på deras hemsida klargöra deras ståndpunkt.

Ortodoxa "homovigslar"

I den ortodoxa kyrkans tidskrift Aamun Koitto 4/1997 ingick en artikel av Tapani Kärkkäinen. Under rubriken Ystäviä vai rakastavaisia? recenserar han boken Same-Sex Unions in Premodern Europe av den amerikanske historikern John Boswell. Boswell har forskat i gudstjänsttexter från ortodoxa kloster och bibliotek och kommer med en intressant synvinkel angående debatten om välsignelse av samkönade parförhållanden.

Det finns nämligen flera formulär för välsignelse av samkönade par inom den ortodoxa kyrkan. Många av de par som har förenats på detta sätt har senare helgonförklarats - Perpetua och Felicitas, en kristen adelsdam och en slavinna, vilka led martyrdöden i Karthago år 203; ett halvsekel senare de heliga Polyeuktos och Nearkhos, vilka enligt biografen var "bröder, inte genom födelse utan genom kärlek"; och vid samma tid helarna Kosmas och Damianos. Bara för att ta upp några av dem Kärkkäinen nämner.
Det mest kända paret är ändå de heliga Sergios och Bacchus (d. 290). Just deras exempel nämns som förebild i nästan alla bevarade texter om samkönade förbund. De två var höga romerska soldater, som råkade i svårigheter genom sin orubbliga kristna tro. Deras biografi säger: "De som var ett i sin kärlek till Kristus var oskiljaktiga också i denna världens armé. De var förenade med varandra inte genom naturen utan i tron, och sjöng alltid: 'Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!' (Ps 133:1)" I biografierna beskrivs Sergios som "Bacchus' ljuva kamrat" och "älskare". Till slut led Bacchus martyrdöden för sin tro, och Sergios kastades i fängelse. Han var desperat och deprimerad över att ha mist sin vän. Medan han klagade över deras skilsmässa uppenbarade sig Bacchus plötsligt för honom i officersuniform och tröstade sin "broder" med att deras förbindelse inte var bruten, utan att han väntar på honom i himmelriket. Nästa dag fick Sergios möta sin vän.
Berättelsen om Sergios och Bacchus blev ett slags arketyp bland de samkönade helgonpar som den gamla kyrkan beundrade. Deras nära vänskap syns också i ikonografin. De avbildas alltid tillsammans och ofta till häst, och då berör hästarna varann ömt med mulen.

"Brödraskapandets förrättning" användes flitigt i Bysans, där bl.a. kejsar Basileos I (867-886) ingick ett sådant förbund, men från 1300-talet skärptes inställningen till homosexualiteten. Det gick aldrig så långt som i väst, där dödsstraff utmättes, men också den östliga kyrkan började ställa sig negativt till förbund mellan två män och förrättningen försvann från de liturgiska handböckerna. Traditionen levde dock vidare - ända in på 1900-talet förekom den på Balkan.
Denna välsignelseakt innebar inte en "homovigsel" i ordets moderna innebörd. Å andra sidan såg kyrkans män inte homosexuellt beteende som så problematiskt som man gör idag - nu kommer de hårdaste rösterna mot homosexuellas rättigheter just från vissa kristna kretsar. Därför är det i dagens debatt intressant med kännedom om denna gamla tradition av samkönade förbund.

Four options in reading Paul

On his blog The New Christians, Tony Jones quotes an insightful comment made by Mike Morrell. Here is part of the comment:

What follows is not an attempt to change anyone's mind about the sinfulness or blessedness of homosexual orientation and practice. We all have our perspectives, and they change like glaciers, not ice cubes. Rather, I want to lay out in as concise a manner as possible my own readings, prayer, and reflection in this these past few years, showing essentially four different options people of faith have in this regard. I'm pretty sure we all fall into one of these four understandings. My goal in showing them in a descriptive, matter-of-fact manner is to humanize all four perspectives, so that we don't demonize one another.

By way of a quick prelude: I will not be handling any Old Testament passages that describe or seem to describe homosexual activity as an 'abomination.' That is because these very same passages (as GodHatesShrimp.com humorously points out) describe many other things as 'abominations,' our English translations belying the fact that this word simply denotes that which is cultically unacceptable to the ritual purity of set-apart Israel. So I will exclusively look at the three New Testament passages, which all happen to be by Paul (Jesus doesn't mention homosexuality in the Gospels). I'm not even going to go into Paul's passages in-depth, but they're the ones in I Corinthians 6, Romans 1 and 1 Timothy 1:10.

The four options, as I've seen them, are as follows:

1.) Paul *is* addressing contemporary homosexual orientation / practice and this *does* matter
2.) Paul *is* addressing contemporary homosexual orientation / practice and this *doesn't* matter
3.) Paul *isn't* addressing contemporary homosexual orientation / practice and that *does* matter
4.) Paul *isn't* addressing contemporary homosexual orientation / practice and it *doesn't* matter

1.) This is the standard view in most evangelical churches as well as the official Roman Catholic and East Orthodox perspective. In essence, our English translations of 'homosexual' in the NT are to be trusted and affirmed as addressing precisely the same kind of homosexual orientation and activity as we see today among monogamous and non-married homosexual persons. Because Scripture is inspired and profitable for teaching, we should see this as prescriptive for moral and Godly living today, teaching it accordingly.

2.) Paul is talking about contemporary homosexual orientation/action, but it's up to us, the Church, to decide whether this is binding for today. Now lest you think this is an option only for hippie-dippy liberal revisionists, think again: The church *always* interprets Scripture for today. The evangelical church, for instance, decided that was Jesus told one guy (Nicodemus) about being 'born again' was binding on all people everywhere, whereas what he told another guy (the rich young ruler) about selling all possessions and giving them to the poor was virtually never applicable! We've also decided that Peter's admonition of women not to wear braids or jewelry because of sinful pride was culturally-conditioned and temporary, as is Paul's admonition of women to wear head-coverings, even though he seems to appeal to some pretty cosmic and universal principles for doing so. In the same manner, some good Christian people (and churches) conclude that Paul was simply mistaken about homosexual orientation & practice, or that his teaching was culturally-appropriate for his era but actually harmful and contrary to the Gospel for ours. We the Church are always 'binding and loosing' interpretations of our Holy Writ... an awesome and wonderful responsibility.

3.) Many biblical scholars puzzle over the actual meaning of arsenokoitai, the Greek word Paul used which is translated from King James on as 'homosexuals.' (See explanation) In short, many think that Paul is writing about pedastry - man-boy love - and temple prostitution where otherwise 'straight' people become 'gay for a day' (only not really) to engage in debasing pagan rituals. So Paul is in fact, according to this perspective, writing about the primacy of love and consideration, and against harmful idolatry. 2,000 years of translation later and we lose sight of context and original intent. Most sociologists agree that contemporary loving, monogamous homosexual orientation didn't even exist until relatively contemporary times... therefore we are dealing with, strictly speaking, an 'extra-biblical' phenomenon that should, perhaps, be looked at through a different lens than seemingly 'obvious' passages in Scripture. We should instead appeal to Jesus and Paul's clear teaching on love, freedom and liberty of conscience, while upholding healthy Christian standards of monogamy and sexuality that we'd encourage anyone of *any* orientation to keep as best as possible.

4.) Number 4 is a bit of a non-sequitur, as I think you can see. : )

Thank you, Mike!

Jämförande bibelstudium: 1Kor 6:9

Den rikssvenska blogg- och prästkollegan Göran Koch-Swahne skrev nyligen en inläggsserie med rubriken Dag Hammarskjöld and the RSV (del 1, del 2, del 3 och del 4), där han granskar hur översättningen av 1Kor 6:9 har varierat med tiden. Rubrikens RSV är the Revised Standard Version, som Dag Hammarskjöld införskaffade i New York 1953, men som senare reviderades.

Detta inspirerade mig till att granska hur olika bibelöversättningar behandlar just denna vers. Jag har behandlat den på Hbt-bibeln, men denna granskning har blivit ogjord.
Hur översätts alltså orden malakoi och arsenokoitai i 1Kor 6:9 i olika bibelöversättningar? Jag har bara kollat sådana översättningar som jag råkar ha hemma eller har hittat på nätet, men det blir ju några ändå. Vi tar dem i åldersordning.

Luther-Bibel (1545): die Weichlingen, die Knabenschender
Se Wsi Testamenti (SWT 1548) Heikurit, ne iotca Piltien cansa macauat
King James Version (KJV 1611): effeminate, abusers of themselves with mankind
Drottning Christinas bibel (Chr 1642): pehmiäin, nijden jotca wastoin luondo syndiä tekewät (räknas som v. 10)
Karl XII:s bibel (KXII 1703): de veklingar, drängaskändare
Biblia (1776): pehmiäin, miesten kanssa makaajain
Åkesons bibelöversättning (1904-11): självbefläckare, manbolare
Segond (1910): les efféminés, les infâmes (räknas som v. 10)
1917 års översättning: de som låta bruka sig till synd mot naturen, de som själva öva sådan synd
Kirkkoraamattu (KR 1938): hekumoitsijat, miehimykset
New American Standard Bible (NASB 1960-77): effeminate, homosexuals
Piibel (1968): salajased ropud, poisipilastajad
New International Version (NIV 1973-84): male prostitutes, homosexual offenders
Levande Bibeln (parafras, 1974-95): [sådana] som ägnar sig åt sexuella perversiteter
Einheitsübersetzung (1980): Lustknaben, Knabenschänder
NT81 (1981) slår ihop båda till [sådana som lever i] homosexualitet
Traduction Oecuménique de la Bible (TOB 1988-95): les efféminés, les pédérastes
New Revised Standard Version (NRSV 1989): male prostitutes, sodomites
Contemporary English Version (CEV 1991-95): a pervert, [someone who] behaves like a homosexual
Kirkkoraamattu (KR 1992) slår ihop båda till miesten kanssa makaavat miehet
Svenska Folkbibeln (1996-98): de som utövar homosexualitet, de som låter sig utnyttjas för sådant
Piibel (1997): lõpupoisid, meestepilastajad
Bibel 2000 (1999) slår ihop båda till män som ligger med andra män (och reviderar därmed NT81)
Bibelen (1999): menn som ligger med menn eller lar seg bruke till dette
Svenska Reformationsbibeln (SRB 2003): de som utövar homosexualitet, de som låter sig utnyttjas för sådant
The Source New Testament (TSNT 2004): cinaedi, arsenokoites med hänvisning till notsystemet

Följande observationer kan göras:

1. Flera översättningar (Levande Bibeln, NT81, KR 1992, Bibel 2000) översätter båda orden med ett enda uttryck. Andra (Folkbibeln, Bibelen, SRB) kastar om ordningsföljden.
2. Första gången själva ordet "homosexuell" kommer in är först år 1960 i NASB. Uttryck med liknande innebörd har dock använts redan tidigare.
3. Malakos översätts med "kvinnlig, feminin" i KJV, Segond, NASB och TOB, bokstavligt med "mjuk" i Chr och Biblia 1776, med "vekling" i Luther-Bibel, SWT och KXII, med "självbefläckare" (tydligen masturberare) i Åkeson, med "pervers" i KR 1938, Piibel 1968 och CEV, med "manlig prostituerad" i NIV och NRSV, samt med "Lustknabe" (pederastens älskare) i Einheitsübersetzung.
4. Arsenokoites översätts med "pederast" eller "pedofil" i Luther-Bibel, SWT, KXII, Piibel 1968, Einheitsübersetzung och TOB. Chr och 1917 talar om "synd mot naturen", Segond om "infâmes" och Levande Bibeln om "sexuella perversiteter". Ingen av dessa talar alltså uttryckligen om homosexuellt beteende, även om det kan gå att läsa in det i vissa av uttrycken om man vill.
5. Luther-Bibel, SWT, KXII, Piibel 1968, Einheitsübersetzung och TOB talar inte alls om homosexualitet, utan om pederasti eller pedofili.

Vilken slutsats kan vi dra av allt detta? Jag ser ingen annan möjlighet än att bekräfta det jag redan tidigare har skrivit i inlägget på Hbt-bibeln, nämligen att

vi de facto helt enkelt inte kan vara säkra på vad de aktuella orden egentligen betyder. Att fördöma en grupp människor på så lösa boliner är orättfärdigt och okristligt, för att uttrycka det milt!

2Tim 3:16 som argument för Bibelns auktoritet

På Uppbrottets söndag 14.11.10 höll jag en predikan om gudstro vs. bibeltro. Den födde skarpa reaktioner både för och emot. Inte oväntat, förstås.
Särskilt när predikan speglades till Kyrkpressens bloggportal, fick den ett stort antal kommentarer, varav många - de flesta! - inte hade med den att skaffa, utan debattörerna pucklade bara på varann med mer eller mindre diffusa argument. Den som är intresserad av sådant, kan klicka här.
Det var ändå en av de kommentarer som hade med saken att skaffa, som inspirerade mig till följande tankar.

"Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv" (2Tim 3:16).
Detta bibelställe har samma kapitel- och versnummer som t.ex. Lilla Bibeln, Joh 3:16, som kan sägas vara en sorts sammanfattning av Bibelns kristna budskap. Eftersom siffrorna råkar överensstämma, får också denna vers ett ökat skimmer för en del utläggare. Men vare därmed hur som helst - utläggningarna av 2Tim 3:16 blir ofta problematiska.
När man påstår att denna vers hävdar Bibelns auktoritet gör man två fel, ett logiskt och ett kronologiskt.

A. Cirkelbevisning
"Bibeln hävdar att Bibeln är auktoritativ. Detta kan vi tro på, därför att Bibeln är auktoritativ, vilket vi vet därför att Bibeln hävdar det."
Detta tycks vara en (ofta outtalad) tankekedja hos många som citerar den vers vi nu granskar. När tankekedjan skrivs ut så som jag har gjort det, är det lätt att se att det är frågan om cirkelbevisning, alltså att man använder slutsatserna för att bevisa postulaten. Men eftersom det i allmänhet inte sägs ut, är det lätt att gömma denna logiska kullerbytta.
Detta sker knappast i allmänhet av illvilja, utan snarare av tanklöshet, grundad på dålig bibelundervisning. Ändå är det överraskande hur många annars intelligenta personer som faller i denna fälla.

B. Innebörden av ordet "Skriften"
När Paulus skrev till Timotheos, existerade ännu inte den antologi som vi kallar "Bibeln". Delar av den var inte ens skrivna ännu, och själva tanken på ett "Nytt testamente" hade inte framförts. Gamla testamentets böcker var skrivna, men den slutgiltiga innehållsförteckningen var inte ännu fastslagen.
När Paulus så använder begreppen "de heliga skrifterna" och "Skriften" i vv. 15 resp. 16, måste man se till sammanhanget för att förstå vad han menar. Det handlar alltså inte om Den heliga Skrift i nutida betydelse. Timotheos hade genom sin mor och sin mormor, som båda var av judisk börd, blivit insatt i Skrifterna sedan barnsben. Är det inte tydligt att Paulus syftar på de judiska skrifterna, de som några decennier senare utkristalliserades till vårt GT?

Jag anser alltså att 2Tim 3:16 inte kan användas som bevis för att Bibeln skulle vara gudomligt inspirerad på något sätt. En sådan användning av versen skulle vrida den i en form som gör våld på vad den egentligen säger.
Detta innebär dock inte att Bibeln inte skulle vara gudomligt inspirerad, bara att andra argument behövs för att bevisa tanken.

***

En tilläggskommentar vill jag göra:
I föregående vers skriver Paulus att Skriftens syfte är att "ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus." Skriften - vare sig ett proto-GT, som här, eller den nutida Bibeln - är inte tänkt som en lärobok i naturvetenskap, juridik, historia eller sociologi, för att nämna några exempel, utan dess poäng är att hjälpa oss till Kristus. Inte heller är det kunskapen som bibeln ger som frälser, utan tron på Kristus.
Jag ville framföra detta eftersom jag har sett alltför många exempel på bibelmissbruk och bibliolatri, alltså tillbedjan av Bibeln. Man kunde rent av hävda att Bibeln är de kristnas vanligaste avgud - en fälla som vi på allt sätt måste försöka undvika!

"Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden pitkä linja"

TT Risto Saarinen (s. 1959) toimi Luterilaisen maailmanliiton ylläpitämän Ekumeenisen instituutin (Centre d'Etudes Œcuméniques) tutkijaprofessorina Strasbourgissa samaan aikaan kun minä olin vaihto-opiskelijana samassa kaupungissa vuonna 1996. Tunnen hänet hyvänä ja mukavana miehenä ja syvänä ajattelijana. Vuodesta 2001 hän toimii Helsingin yliopiston ekumeniikan professorina.
Hän julkaisi Kanava-lehdessä nro 8/2010 artikkelin jonka otsikko oli Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden pitkä linja (ja joka löytyy netistä ranneliike.net-sivustolta 3.3.11 alkaen). Saarinen kirjoittaa:

Kiista homoseksuaalien parisuhteen rekisteröimisestä ja avioliitosta on osa pitkää jatkumoa. Länsimaisessa avioliittokäsityksessä olennaista on ihmisten itsemääräämisoikeuden puolustaminen. Siksi kirkko voi päivittää näkemystään homoliitoista perinteestään irtautumatta.
Kirkkohistoriaa voi lukea avioesteiden asettamisen ja poistamisen historiana. Keskiajan kirkko saattoi estää avioliiton solmimisen esimerkiksi hengellisen sukulaisuuden, erisäätyisyyden, suru- ja odotusajan, pappisvihkimyksen tai eriuskolaisuuden perusteella. Avioliitto voitiin myös estää kirkollisena rangaistustoimena tai seurakunnan erityisen kiellon nojalla. Kaikki nämä esteet olivat Suomessakin voimassa 1500-luvulle asti, monet sen jälkeenkin.
Uskonpuhdistus kumosi suuren osan avioesteistä. Suurin kiista nousi pappien avioliitosta, joka oli monilla tavoin merkittävä osa koko Euroopan kirkollisen ja valtiollisen kulttuurin uusjakoa 1500-luvulla. Riita tästä avioesteestä on jatkunut jo 500 vuoden ajan.
Eri säätyjen välisten avioliittojen mahdollistaminen on ollut keskeinen osa valistuksesta nykypäivään asti jatkunutta romanttisen rakkauden ja suppean perhekäsityksen ihannetta. Tämän avioesteen poistamiseksi on lakitekstien ohella kirjoitettu suuri määrä klassisia rakkausromaaneja, jossa erilaiset romeot ja juliat taistelevat perheitään, sukujaan ja yhteiskuntiaan vastaan avioliittoaikeensa puolesta.
Aina 1900-luvulle saakka aiempi avioero muodosti monissa maissa ja kirkkokunnissa esteen uudelle avioliitolle. Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokous torjui eronneiden uudelleenvihkimisen jyrkästi vielä 1948. Vasta presidentti Paasikiven toimet muokkasivat kirkon kantaa 1950-luvulla hieman suopeammaksi. Katoliselle kirkolle aiempi avioliitto on tänäkin päivänä uuden liiton avioeste; avioeroa se ei tunnusta.
Nykyhetken kiista homoseksuaalien parisuhteen rekisteröimisestä ja avioliitoista on siten osa pitkää jatkumoa. Tässä jatkumossa kirkko on pääsääntöisesti halunnut pitää yllä niitä avioesteitä, joita uudistajat ovat käyneet purkamaan. Jokaisessa historian vaiheessa on pelätty avioliiton käsitteen muuttuvan ja perheinstituution vaarantuvan uudistusten myötä. Kaikki mainitut kiistat ovatkin järkyttäneet kirkon asemaa yhteiskunnassa merkittävästi.
Viidensadan vuoden jälkiviisaudella on silti helppo sanoa, että avioesteiden vähittäinen purkaminen ei ole romuttanut perheen taikka parisuhteen asemaa eikä edes muuttanut itse avioliiton käsitettä kovin syvällisesti. Naimisiin menon mahdollistaminen useimmille ihmisille on pikemmin lisännyt avioliiton suosiota ja syventänyt sen merkitystä. Kirkonkaan asema ei ole täysin murentunut, vaikka kaikissa näissä kiistoissa kirkot ovat osoittaneet huonoa johtajuutta ja sisäistä sekavuutta.

Hän jatkaa kirjoittamalla avioliiton luonteesta:

Yksinkertaistetusti länsimaisessa kulttuuripiirissä on vallinnut kolme tai neljä eri käsitystä avioliiton luonteesta. Kauppateorian mukaan avioliitto on kauppatoimi, jossa sulhanen ostaa itselleen morsiamen tämän vanhemmilta. Lisääntymisteorian mukaan avioliitto on sukupuolielämälle ja erityisesti suvunjatkamiselle rakentuva ja näitä määrittelevä instituutio. Konsensusteorian mukaan avioliitto on kahden osapuolen yhteisen tahdon määrittämä sopimus. Neljäntenä, epämääräisempänä ajatuksena voidaan pitää naimalupateoriaa, jonka mukaan viranomaisen myöntämä lupa synnyttää avioliiton.

Tarkasteltuaan näitä teorioita Saarinen vetää johtopäätöksiä:

Olemme siis päätyneet kahteen koko lailla päinvastaiseen lopputulokseen. Avioesteiden näkökulmasta katsottuna kirkko on laahannut kehityksen jäljessä, mutta itsemääräämisoikeudesta käsin tarkasteltuna kristinuskon avioliittokäsitys on ollut pikemmin edistyksellinen. Mutta miksi kirkko sitten on asettanut historiassaan niin suuren määrän erilaisia avioesteitä? Konservatiivi ehkä vastaisi, että ne ovat kaikki asetettu jo Raamatussa.
Maltillinen liberaali, jollaiseksi itseni luen, ei tyydy tähän vastaukseen. Raamatun avioliittokäsitykset olisivat oman pitkän messunsa aihe. Tässä riittäköön ensinnäkin sen toteaminen, että erilaisten turhien avioesteiden poistaminen on jo 500 vuoden ajan ollut luterilaisuuden pitkä linja, jota sitäkin on perusteltu Raamatulla. Tiettyjen nykyisten avioesteiden, kuten juuri homoseksuaalisuuden, poistoa voidaan siksi ajatella luterilaisen perinteen pitkän linjan jatkamisena.
Toinen samansuuntainen perustelu liittyy reformaatiossa tapahtuneeseen maallisen ja hengellisen valtapiirin erottamiseen. Avioliiton lainsäädännöllinen pohja siirtyi protestantismissa valtiolliseen lakiin, jota kirkot seuraavat. Maallisen vallan oli kirkkoa helpompi poistaa erilaisia avioesteitä ja luoda siten tasa-arvoa ihmisten välille. Kirkko arvostaa valtiovallan kykyä luoda kelvollisia lakeja. Homoseksuaalien oikeuksien parantaminen demokraattisella lainsäädännöllä jatkaa tätäkin pitkää linjaa.
Kolmas ja kenties syvällisin perustelu homoliittojen puolesta liittyy juuri itsemääräämisoikeuden kasvattamiseen. Itsemääräämisoikeus avioliitossa voidaan nähdä syvästi kristillisenä perusarvona. Juuri sen tähden kristinusko katsoi roomalaisen oikeuden konsensusteorian sopivan parhaiten yhteen kristillisen opin kanssa. Nykykristityn kannattaa siksi vaalia käytäntöjä, jotka edistävät itsemääräämisoikeutta ja omantunnon vapautta.
Konservatiivi pitää herkästi vapaamielisiä parisuhdeoppeja vain maallistumisen tuotteena. Avioesteitä ylläpitämällä ja lisäämällä ei kuitenkaan mitenkään loogisesti sitouduta sen enempää luterilaiseen kuin yleiskristilliseenkään perinteeseen. Juuri aviollisen itsemääräämisoikeuden vaalimisen ja avioesteiden purkamisen osalta kuvaamani perinne on pikemmin liberaalien puolella.
Konservatiivi saattaa siis uskonkiihkossaan itse irtautua keskeisistä kristillisistä perinteistä, jotka vaalivat itsemääräämisoikeutta ja purkavat avioesteitä. Maltillinen liberaali vastaakin edellä esitettyyn miksi-kysymykseen, että kirkko on asettanut avioesteitä pikemmin kontrollin halussa ja uusien asioiden pelossa kuin perinteisiin nojaten.
Konsensusteorian valossa voidaan neljänneksi kysyä, miksi homoliitto ei olisi avioliitto. Niin roomalaiskatolisen kuin luterilaisenkin teologian mukaan puolisoiden keskinäinen vakaa ja uskollinen tahto luo avioliiton. Kirkko voi toimia tämän asian todistajana ja halutessaan myös siunata sen. Ja vaikka kirkko ei sitä siunaisi, on kirkko itse kuitenkin oman historiansa varrella pitänyt myös siunaamatta jättämiään avioliittoja oikeina avioliittoina. Jos kirkko ei pidä kahden täysivaltaisen puolison vakaan ja uskollisen aviotahdon perustamaa liittoa avioliittona, se on itse suuressa vaarassa irtautua omasta perinteisestä konsensusteoriastaan. Sokeasti konservatiivinen kirkko voi näin toimia omaa traditiotaan vastaan.
Myönnän, että nämä neljä johtopäätöstä vaativat sulattelua. Rooman kirkko kykenee opettamaan seikkaperäistä konsensusteoriaa ja samalla kieltämään kaikenlaiset homoliitot. Mutta nähdäkseni Vatikaani joutuu tällöin tinkimään itsemääräämisoikeudesta, jota se monessa muussa suhteessa puolustaa. Myös itse avioliiton konsensusteoria voi tällöin joutua vaikeuksiin.

Kiitos erittäin mielenkiintoisesta artikkelista!