I den ortodoxa kyrkans tidskrift Aamun Koitto 4/1997 ingick en artikel av Tapani Kärkkäinen. Under rubriken Ystäviä vai rakastavaisia? recenserar han boken Same-Sex Unions in Premodern Europe av den amerikanske historikern John Boswell. Boswell har forskat i gudstjänsttexter från ortodoxa kloster och bibliotek och kommer med en intressant synvinkel angående debatten om välsignelse av samkönade parförhållanden.
Det finns nämligen flera formulär för välsignelse av samkönade par inom den ortodoxa kyrkan. Många av de par som har förenats på detta sätt har senare helgonförklarats - Perpetua och Felicitas, en kristen adelsdam och en slavinna, vilka led martyrdöden i Karthago år 203; ett halvsekel senare de heliga Polyeuktos och Nearkhos, vilka enligt biografen var "bröder, inte genom födelse utan genom kärlek"; och vid samma tid helarna Kosmas och Damianos. Bara för att ta upp några av dem Kärkkäinen nämner.
Det mest kända paret är ändå de heliga Sergios och Bacchus (d. 290). Just deras exempel nämns som förebild i nästan alla bevarade texter om samkönade förbund. De två var höga romerska soldater, som råkade i svårigheter genom sin orubbliga kristna tro. Deras biografi säger: "De som var ett i sin kärlek till Kristus var oskiljaktiga också i denna världens armé. De var förenade med varandra inte genom naturen utan i tron, och sjöng alltid: 'Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!' (Ps 133:1)" I biografierna beskrivs Sergios som "Bacchus' ljuva kamrat" och "älskare". Till slut led Bacchus martyrdöden för sin tro, och Sergios kastades i fängelse. Han var desperat och deprimerad över att ha mist sin vän. Medan han klagade över deras skilsmässa uppenbarade sig Bacchus plötsligt för honom i officersuniform och tröstade sin "broder" med att deras förbindelse inte var bruten, utan att han väntar på honom i himmelriket. Nästa dag fick Sergios möta sin vän.
Berättelsen om Sergios och Bacchus blev ett slags arketyp bland de samkönade helgonpar som den gamla kyrkan beundrade. Deras nära vänskap syns också i ikonografin. De avbildas alltid tillsammans och ofta till häst, och då berör hästarna varann ömt med mulen.
"Brödraskapandets förrättning" användes flitigt i Bysans, där bl.a. kejsar Basileos I (867-886) ingick ett sådant förbund, men från 1300-talet skärptes inställningen till homosexualiteten. Det gick aldrig så långt som i väst, där dödsstraff utmättes, men också den östliga kyrkan började ställa sig negativt till förbund mellan två män och förrättningen försvann från de liturgiska handböckerna. Traditionen levde dock vidare - ända in på 1900-talet förekom den på Balkan.
Denna välsignelseakt innebar inte en "homovigsel" i ordets moderna innebörd. Å andra sidan såg kyrkans män inte homosexuellt beteende som så problematiskt som man gör idag - nu kommer de hårdaste rösterna mot homosexuellas rättigheter just från vissa kristna kretsar. Därför är det i dagens debatt intressant med kännedom om denna gamla tradition av samkönade förbund.
Det finns nämligen flera formulär för välsignelse av samkönade par inom den ortodoxa kyrkan. Många av de par som har förenats på detta sätt har senare helgonförklarats - Perpetua och Felicitas, en kristen adelsdam och en slavinna, vilka led martyrdöden i Karthago år 203; ett halvsekel senare de heliga Polyeuktos och Nearkhos, vilka enligt biografen var "bröder, inte genom födelse utan genom kärlek"; och vid samma tid helarna Kosmas och Damianos. Bara för att ta upp några av dem Kärkkäinen nämner.
Det mest kända paret är ändå de heliga Sergios och Bacchus (d. 290). Just deras exempel nämns som förebild i nästan alla bevarade texter om samkönade förbund. De två var höga romerska soldater, som råkade i svårigheter genom sin orubbliga kristna tro. Deras biografi säger: "De som var ett i sin kärlek till Kristus var oskiljaktiga också i denna världens armé. De var förenade med varandra inte genom naturen utan i tron, och sjöng alltid: 'Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!' (Ps 133:1)" I biografierna beskrivs Sergios som "Bacchus' ljuva kamrat" och "älskare". Till slut led Bacchus martyrdöden för sin tro, och Sergios kastades i fängelse. Han var desperat och deprimerad över att ha mist sin vän. Medan han klagade över deras skilsmässa uppenbarade sig Bacchus plötsligt för honom i officersuniform och tröstade sin "broder" med att deras förbindelse inte var bruten, utan att han väntar på honom i himmelriket. Nästa dag fick Sergios möta sin vän.
Berättelsen om Sergios och Bacchus blev ett slags arketyp bland de samkönade helgonpar som den gamla kyrkan beundrade. Deras nära vänskap syns också i ikonografin. De avbildas alltid tillsammans och ofta till häst, och då berör hästarna varann ömt med mulen.
"Brödraskapandets förrättning" användes flitigt i Bysans, där bl.a. kejsar Basileos I (867-886) ingick ett sådant förbund, men från 1300-talet skärptes inställningen till homosexualiteten. Det gick aldrig så långt som i väst, där dödsstraff utmättes, men också den östliga kyrkan började ställa sig negativt till förbund mellan två män och förrättningen försvann från de liturgiska handböckerna. Traditionen levde dock vidare - ända in på 1900-talet förekom den på Balkan.
Denna välsignelseakt innebar inte en "homovigsel" i ordets moderna innebörd. Å andra sidan såg kyrkans män inte homosexuellt beteende som så problematiskt som man gör idag - nu kommer de hårdaste rösterna mot homosexuellas rättigheter just från vissa kristna kretsar. Därför är det i dagens debatt intressant med kännedom om denna gamla tradition av samkönade förbund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar