Strömsholm: De homosexuella som kyrklig spelbricka

Gustav Strömsholm: De homosexuella som kyrklig spelbricka. En analys av aktörerna, aktionerna och debatten i Finland år 1993. Diss. Åbo akademis förlag 1997. Häftad, 378 s.

Gustav Strömsholms doktorsavhandling är intressant läsning. Medan domkapitelsprocessen mot mig pågick, träffade jag av en händelse ärkebiskop em. John Vikström, som också hade dragits inför domkapitlet för sina uttalanden om homosexualitet och de homosexuella. Han rekommenderade att jag skulle läsa just denna bok, och sedan dess har jag försökt hitta den. Då jag sedan träffade Strömsholm i Vasa, fick jag ett exemplar av honom. Tack!

År 1993 sade den dåvarande ärkebiskopen John Vikström i en radiointervju angående de homosexuella att:

Jag anser att i dagens samhälle bör vi inte för mycket blanda oss i enskilda människors privatliv. Det som den enskilda människan uppfattar som rätt om hon handlar enligt sitt samvete, då bör hon göra så. Om vi inte godkänner eller förstår detta, så följer inte av det att vi får gå ut och döma det.

Detta var, som en nykter granskning ger vid handen, inget ställningstagande för homosexualiteten, utan ett erkännande av pluralismen i samhället och av att kyrkan inte längre kan försöka styra och ställa så som den har gjort under tidigare århundraden.
De konservativa som redan från tidigare hade ett horn i sidan till ärkebiskopen vägrade dock se detta. Efter att de år 1986 förlorade kvinnoprästdebatten hade de väntat på ett tillfälle att ta upp kampen på nytt, och nu använde de denna intervju som svepskäl. De skrev insändare, organiserade namninsamlingar mot ärkebiskopen och anmälde honom till alla instanser de kunde tänka sig - till hans eget domkapitel för irrlära, till polisen för "uppvigling till skörlevnad" (en brottsrubricering som senare har slopats) och t.o.m. till riksdagens justitieombudsman då inget annat hjälpte. Ingen av dessa instanser ansåg att Vikström hade handlat orätt.
Detta bara som en mycket kort sammanfattning; händelseförloppet var naturligtvis mycket mer mångfasetterat än så.

Strömsholm går igenom alla aspekter av händelseförloppet och analyserar bokstavligen allt som i Finland år 1993 skrevs i offentligheten kring detta tema. Han målar upp en bild av en maktkamp inom kyrkan som använder frågor om t.ex. renlärighet som svepskäl och tillhyggen. De homosexuella själva kommer inte egentligen till tals i debatten, utan de används, som avhandlingens rubrik också konstaterar, som spelbrickor i denna maktkamp. Denna bild är förstås bedrövlig i sin realism. Samtidigt är den ändå hoppingivande, eftersom reaktionärerna aldrig egentligen har en chans till annat än att föra oljud och ställa till med förtret. Den stora majoriteten av kyrkfolket står bakom sin ärkebiskop och de upplysta och varmhjärtade värderingar han representerar.
Situationen för fjorton år sedan kan lätt upprepas - och gör det emellanåt - om än i lite andra sammanhang. Delvis är samma spelare fortfarande kvar på planen. Och grundfrågan är fortfarande den samma: Vem har tolkningsföreträde inom kyrkan - de som är utsedda att vara kyrkans ansikte utåt eller de som alltid har rätt, också när de har orätt?

Strömsholms analys är lärorik. Läs denna bok, om du får tag i den!